Landslagets sak är vår
I tio år har undertecknad pratat om finsk innebandy med respekt. Jag har haft en domedagsprofetia där jag hävdat att de inte bara kommer att komma ikapp utan att de också kommer gå förbi oss. I lördags blåstes vi av banan inför öppen ridå. Den blåvita modellen pulvriserade fullständigt den blågula. Det sved, men det kan knappast komma som nån överraskning för oss invigda.
Förlusten handlar inte om Kent Göranssons och Ulf Hallstenssons ledarskap. Den handlar inte heller om vilka spelare som togs ut och vilka som inte togs ut. Sverige har tappat kungatronen för att vi spelar för långsamt och ålderdomligt. Vi har inte hängt med i utvecklingen. Hard facts. Jag vet.
Häng med på resonemanget nu!
There´s only so much landslagsledningen kan göra med det de har till sitt förfogande. Ansvaret för förlusten delas av alla oss klubbtränare på högre nivåer i Sverige. De flesta lagen t ex SSL spelar i princip på samma sätt. Man fokuserar på försvarsspelet genom nån form av styrspel, lurpassar ganska passivt på motståndarens misstag och försöker kontraslå. Man vill dra ned på tempot för att minimera de egna misstagen. Få lag är intresserade av att ha mycket boll i anfallsplan. Det mesta går vääääldigt långsamt förutom vid spelvändningarna.
Varför har det blivit så? Jo, för att det destruktiva spelet dessvärre ger avkastning snabbare än det konstruktiva. I jakten på kortsiktiga framgångar så har vi glömt vad det ger för långsiktig effekt på vår idrott. Dessutom krävs det kompetens- och engagemangsmässigt betydligt mindre att styra upp ett försvarsspel än vad det krävs av att skapa ett vägvinnande och idérikt anfallspel.
Lejonens styrka i sin tur ligger i ett spel med en enorm frekvens och intensitet under fötterna. Man har hela tiden press på motståndarens bollhållare oavsett var denne befinner sig på planen. Dessutom vill man alltid ge bollen till en medspelare i rörelse gärna på en- eller tvåtouch. Man vill, helt enkelt, dominera över sin motståndare genom rörlighet och aggressivitet. Det väntas och avvaktas inte. På Hardy Nilsson-språk så kan man säga att de agerar istället för att de reagerar. Pang på rödbetan. Hela tiden. Liksom.
Jag lyfter på hatten för den finska förbundskaptenens, Petteri Nykkys, fantastiska verk. Han är såklart inte ensam om skapelsen, men han har format och fullbordat visionen. Lägg därtill att han haft god hjälp magnifika spelare med t ex Mika Kohonen, Mikael Järvi och Henri Toivoniemi i spetsen. Den finska stilen innefattar dessutom en matchcoachning som överträffar allt vad jag bevittnat inom denna sport tidigare. Petri Kettunens agerande som en cool, takfast kapellmästare i båset bakom sina spelare borde fr o m nu ingå som en självklar del på alla våra tränarutbildningar. Han skapar ett professionellt lugn, harmoni, trygghet, pondus och fokus över det blåvita agerandet såväl på som vid sidan av plan.
Nu är vi där. Distanserade av våra östra grannar. Dessutom är Schweiz och Tjeckien i princip ikapp. Goda råd är dyra inför kommande VM om två år. Vi bör omedelbart sluta med att leta syndabockar. Kent och Ulf behöver allas vår hjälp och stöttning. Och till alla klubblagstränare vill jag säga följande:
Landslagets sak är vår. If you are not part of the solution, you are part of the problem.
Med doft av plast,
Mika
Håller med i mångt och mycket.
Ett svenskt landslag som skall innehålla ett flertal av världens bästa spelare måste kunna förlita sig på ett eget konstruktivt spel snarare än att locka in motståndarna till misstag och leva på dem, som kontringsinnebandy till stor del består av.
Men om man skall vara ärlig, så är det ju så i dagsläget att Finland helt enkelt har fler bättre spelare i sitt landslag än Sverige. Den absoluta majoriteten är spelare i sin absoluta prime, de har en snittålder på 28-29 år. Medans Sverige har en snittålder på 26-27 år som dras upp väldeliga av Larsson och Fischerström som fortfarande är väldigt bra, men samtidigt har de helt klart sett sina bästa dagar. Säger inte att det var fel att ta ut dem, för med det spelet Sverige har så är de viktiga. Men jag tycker det grundar sig mer i att Finland helt enkelt har de bästa spelarna just nu. Spelsystem är ju endast ett sätt att få ut det bästa av ett lag, och jag håller med om att Sverige kan jobba en hel del med det, men oavsett vilket spelsystem dessa 20 individer blivit skolade i inför och under detta VM så tror jag Finland vunnit 7 av 10 möten.
Kunde inte ha sagt det bättre själv. Well done!
